Geologi och tiden – livets utveckling
Redaktör Cecilia Aarnio. Efter Mikko Turunens artikel Geologia ja aika.
Uppdaterad av Anna Johnson, mars 2022.
Långsamma och snabba förändringar
Jordklotet genomgår ständig förändring. Vinden, det rinnande vattnet, isens rörelser samt nederbörd omformar jordytan genom att nöta underlaget och transportera bort material. Erosionskrafter sönderdelar berggrunden i allt finare fragment, bergsblock finfördelas till grus och sand som i sin tur finfördelas till silt och ler.
På en del ställen är erosionen intensivare än på andra ställen. Landskap som exempelvis är täckta med inlandsis omarbetas i de flesta fall fullkomligt. Ismassorna förmår nöta bort stora, i bland tiotals meter tjocka, delar av underliggande berggrund samt förmår även förflytta gamla jordartstäcken och sedimentlager helt och hållet till andra platser.
Även havsbottnen förändras med tiden. Ny oceanbotten bildas ideligen vid oceanernas mittryggar där litosfärplattorna driver isär från varandra. Samtidigt förstörs gammal havsbotten i konvergenszonerna (där plattorna kolliderar) med ungefär samma hastighet som ny oceanskorpa bildas i divergenszonerna. Det äldsta stenmaterialet på havsbottnen är inte äldre än 200 miljoner år fastän berggrunden på kontinenterna kan vara upp till 4 000 miljoner (4 miljarder) år gammal.
Förutsättningarna för liv på jordklotet blomstrade upp för första gången för uppskattningsvis 3500 – 3000 miljoner år sedan. Genom evolutionen har den intelligenta, tänkande och känslosamma varelsen, människan, så småningom utvecklats. Människans dominans över jordklotet har lett till att en del geologiska och biologiska processer intensifierats. Människan har bland annat trappat upp växthuseffekten, avsmältningen av jordklotets glaciärer samt föranlett bildningen av sura regn. Människans avtryck syns även i regnskogar där ökenspridning förekommer till följd av överdriven skogsskövling samt i djurriket där mänsklig aktivitet lett till att djurarter nu är utrotade eller utrotningshotade.
Geologiska tidsbegrepp
Tidsbegrepp inom geologin är antingen relativa eller absoluta. Den relativa tidsskalan baserar sig mycket på “orsak och verkan” och anger den approximativa ordningsföljden på viktiga forntida geologiska händelser. Milstolpar inom den relativa tidsskalan kan exempelvis markera uppkomsten av viktiga geologiska formationer eller perioder då betydande framsteg inom evolutionen har skett. Den geologiska tidsskalan, vars olika tidsavsnitt är definierade av viktiga händelser av den här typen, som utformningen av olika bergarter, lokala uppehåll i avsättningen av sediment samt förändringar hos fossila arter, beskriver på ett konkret sätt jordklotets kronologiska utveckling.
Den absoluta tidsskalan anger emellertid mer exakt vid vilka tider och i vilka skeden i jordklotets utveckling som händelser har ägt rum (Lägg märke till att begreppet “exakt” blir diffusare ju längre bakåt i den geologiska tidsskalan vi går. Inom geologin kan tidsbegrepp anses vara tämligen exakta även om de rör sig inom marginalen av tusentals år). En av de främsta absoluta åldersbestämningsmetoderna är radiometrisk datering som bygger på radioaktiva isotopers sönderfall. Med hjälp av radiometriska mätningar som blir alltmer precisa kan forskare exempelvis bestämma när ett specifikt område har varit geologiskt aktivt och när det har varit lugnt.
De äldsta delarna av Finlands berggrund är över 3 000 miljoner år gammla. Sin nutida utforming har den finska berggrunden fått för ca 1 600 miljoner år sedan i samband med tillkomsten av de postorogena diabaserna samt rapakivigraniterna. Ifall jordklotets ålder (ca 4 600 miljoner år) komprimerades till ett kalenderår (365 dagar), skulle de äldsta bergarterna i Finland bildas den 8 juni på eftermiddagen. Finlands övriga bergarter skulle vara så gott som färdigbildade på morgonen den 27 augusti. Människan, som har existerat på jordklotet i uppskattningsvis 5 miljoner år skulle emellertid inte göra entré förrän på nyårsafton, den 31 december kl. 14:25. I Finland, som har varit bebott av människor i ungefär 10 000 år, skulle människan hittills ha existerat i drygt en minut (74 sekunder). Med det här sättet att mäta skulle en miljon år på jorden motsvara knappa två timmar (1 h 55 min).
Eftersom långa tidsperioder är en väsentlig del av jordklotets historia spelar tidsbegreppet en stor roll inom geologin. I många fall är det geologiska tidsperspektivet ändå svårt att begripa. Detta kan bidra till att åldersrelationerna mellan jordens olika geologiska formationer kan vara svåra att utreda och svåra att föreställa sig. En lavasten som kastas ut ur en vulkan kan ha en ålder på bara någon minut. Granit från Finlands berggrund är nästan 2000 miljoner år gammal. Tidsbegreppet har alltså en stor betydelse när man behandlar bergarter och geologi.
De geologiska eonerna
Den geologiska tidsskalan indelas i de arkeiska, proterozoiska och fanerozoiska eonerna, varav arkeikum och proterozoikum hör till den prekambriska tiden. Eonerna som är de största tidsenheterna i den geologiska tidsskalan indelas ytterligare i eror som i sin tur indelas i perioder. För tillfället befinner vi oss i perioden kvartär som inleddes för ca 2,6 miljoner år sedan. Den äldsta eonen, arkeikum, började uppskattningsvis för 3 800 miljoner år sedan. Tiden före arkeikum kallas den hadeiska tiden och varade i ca 800 miljoner år. Under hadeikum uppkom de äldsta mineralen och en första jordskorpa uppstod, differentieringen av manteln och kärnan avslutades, och månen bildades till följd av att en himlakropp lika stor som Mars kolliderade med jordklotet.
När forskningsinformationen ökar kan årtalen som presenteras i denna artikel förändras något. De senaste officiella årtalen kan kontrolleras på den Internationella stratigrafiska kommissionens (International Commission on Stratigraphy ICS) webbplats.
Prekambrium
Prekambrium är en informell benämning på tiden från jordklotets uppkomst fram till att den paleozoiska eran började. Fastän termen är gammalmodig används den fortfarande inom geologin och paleontologin. I framtiden kommer termen förmodligen att överges, och termerna hadeikum, arkeikum och proterozoikum ersätter sannolikt det prekambriska tidsavsnittet.
I tabellerna är tidsperspektivet relativt; ju högre kolumnerna är desto längre är tidsavsnittena de representerar. Kvartärperiodens kolumn avspeglar inte tidsavsnittets längd, detta beror på att kvartär inte har varat tillräckligt länge för att synas ifall den placerades in i tabellen i storleksrelation till de andra tidsavsnitten. Tidsangivelserna (miljoner år) berättar när erorna anses börja. Dessa tabeller inkluderar inte den hadeiska tiden, d.v.s de första 800 miljoner åren på jordklotet. Källan till tabellerna är 2015 års indelning gjord av International Commission of Stratigraphy.
Eonerna
Den arkeiska eonen
Jordklotets äldsta bergerter, inklusive Finlands äldsta bergarter, bildades under den arkeiska eonen. De första spåren av liv, dels i form av grafit och dels i from av encelliga organismer i lagrade sedimentstrukturer, stromatoliter, härstammar från tidigt arkeikum. I medlet av den arkeiska tiden bildades de första kratonerna och senare även de första litosfärplattorna. Vid slutet av den arkeiska tiden bildades stora bandade järnmalmer (eng. Banded Iron Formation, BIF), vilket tyder på att syrehalten i den tidiga atsmosfären hade börjat öka. Efter hand, till följd av den ökande syrehalten, uppstod även fotosyntes, vilket bidrog till att allt större mängder fritt syre utsöndrades i atmosfären.
Den proterozoiska eonen
Samtidigt som jordklotet byggde upp sin atmosfär utvecklades litosfärplattorna till stabila kontinenter. Också en stor del av Finlands bergarter bildades under denna tid. Under proterozoikum bildades de första superkontinenterna. Columbia formades för ca 1 900 miljoner år sedan till följd av att kontinentalplattorna fusionerades för första gången. Ungefär 900 miljoner år senare drev plattorna återigen ihop och bildade superkontinenten Rodinia. Rodinia splittrades för ca 750 miljoner år sedan. I samband med att de flesta kontinenterna var samlade på ett ställe under långa tider samt till följd av en låg koldioxidhalt i atmosfären, präglades proterozoikum av upprepade, nästan totala nedisningar (s.k. snowballearth). Den första skedde för ungefär 2300 miljoner år sedan. Den senare (ca 950 – 600 Ma sedan) var uppdelad i tre åtskilda kalla perioder.
I takt med att syrehalten i atmosfären ökade under senproterozoikum, utvecklades livet på jorden. Till en början befann sig de primitiva organismerna, prokaryoter och eukaryoter, djupt under havsytan på grund av den starka UV-strålningen. I samband med att ozonskiktet började utvecklas under mesoproterozoikum (den mellersta perioden inom proterozoikum), förflyttade sig livet så smånigom mot ytvattnet. Den kraftiga ökningen av antalet organismer på jordklotet som ägde rum för 542 – 488 miljoner år sedan markerar gränsen mellan proterozoikum och fanerozoikum.
Den fanerozoiska eonen
Den fanerozoiska eonen är den ålder i jordens historia då livet kan spåras som fossil i de olika avlagringarna. Tack vare fossilen kan livets evolution tydas. Anledningen till den synbart plötsliga utvecklingen av nya flercelliga organismer under fanerozoikum är omdiskuterad. Möjliga orsaker till den s.k. kambriska explosionen är att den proterozoiska kallperioden upphörde samt de successivt stigande syre- och ozonhalterna i atmosfären. Från övergången till fanerozoikum finns fossilfynd som omfattar över 1 600 olika djur- och växtgrupper, vilket är avsevärt fler än de knappa, några tiotal, fossila djurarterna som har sitt ursprung i arkeikum och proterozoikum. Under den fanerozoiska eonen har det inträffat mer än 20 massutdöenden som påverkat både djur- och växtriket. De mest kända av dem är förmodligen den massutrotning som skedde i slutet av perm (den största i livets historia), samt den som ägde rum i slutet av krita då bland annat dinosaurierna försvann. I bägge fallen antar man att asteoridnedslag är inblandade.
Den fanerozoiska eonen fortsätter ännu i dag. För närvarande lever vi i tidsavsnittets yngsta period, kvartär.
Den fanerozoiska eonens eror och perioder
Den paleozoiska eran
Under den paleozoiska eran utvecklades livet påtagligt snabbt, först i haven och senare på land. De djurgrupper som tog steget till ett liv på land utvecklades mot slutet av paleozoikum. Till dem räknas bland annat däggdjurslika reptiler samt mindre kräldjur som antas vara anfäder till dinosaurierna (som utvecklades senare, under den mesozoiska eran) samt till dagens ödlor och krokodiler.
För 300 miljoner år sedan fusionerades kontinentalpattorna och formade den tredje superkontinenten under jordklotets historia, Pangea. I samband med att landmassorna kolliderade upprepade gånger med varandra formades flera bergskedjor såsom Appalacherna, Uralbergen och Atlasbergen. Superkontinenten bidrog även till att livet på land kunde spridas fritt över alla landområden. Paleozoiska fossil har således hittats på flera olika ställen på jordklotet. Den paleozoiska eran präglades av två globala nedisningar, varav speciellt den senare istiden som ägde rum under karbon antas vara den främsta orsaken till massutrotningen som inträffade i slutet av perm.
Den kambriska perioden: Kambrium innebär ett stort steg i livets utveckling och syns i mängden fossil som plötsligt börjar uppträda i de geologiska avlagringarna. Tidpunkten för kambriums inträdande delar åsikterna. Enligt de främsta teorierna började perioden strax efter de proterozoiska istidernas slut. Den förhållandevis snabba syre- och ozonökningen i atmosfären samt att det vid den tiden fanns stora kontinentala områden täckta av grunt hav ledde antagningsvis till att den kambriska explosionen kunde ske i det marina djurriket. Under kambrium utvecklades den största delen av djurvärldens stammar.
De marina leddjuren (arthropoderna) trilobiterna utvecklades under kambrium och var mycket vanliga i de paleozoiska haven. Även andra marina organismer med skal såsom armfotingar (brachiopoder), snäckor (gastropoder) och blötdjur (mollusker) var vanliga. Mikroskopiskt små växtfossil (arkritarker) vittnar om att det förekom någon slags växtlighet redan på den kambriska jordytan. I slutet av perioden inträffade en småskalig massutrotningsvåg inom djur- och växtriket.
Ordoviciumperioden: Den snabba utvecklingen inom det marina djurriket fortsatte under den andra paleozoiska perioden, ordovicium. Största delen av den ordoviciska jordytan var täckt av vatten, liksom den kambriska, vilket bidrog till att den största biologiska utvecklingen fortfarande ägde rum i haven. Någon form av sporer som påminner om dagens mossor antas ha förekommit i väldigt små anhopningar på land. Under ordovicium utvecklades bland annat sjöstjärnor, sjöborrar samt ortoceratiter som påminner om dagens bläckfiskar. Även de första ryggradsdjuren i form av fiskar, käklösa rundmunnar, samt de tidigaste pansarfiskarna utvecklades under denna period. Den ordoviciska perioden upphörde i samband med en stor massutrotning, som antas ha inträffat till följd av en istid och/eller plattektonisk aktivitet för ca 400 miljoner år sedan.
Silurperioden: Under silur steg livet upp på land i form av djur som som kunde andas luft. De första landdjuren antas ha varit leddjur, tidiga representanter för de moderna spindlarna, skorpionerna och tusenfotingarna. I haven levde stora skaldjur, och även de första käkförsedda fiskarna utvecklades under denna period. Mot slutet av perioden kunde endel av fiskarterna redan leva i sötvatten. En stor del av dagens oljefyndigheter härstammar från silur. Förekomsterna bildades i havsmiljöer där stora mängder döda marina organismer sjönk ner till bottnen och avlagrades. Den första landväxten som identifieras med säkerhet är från silurperioden. Silur slutade inte i en massdöd som de föregående paleozoiska perioderna.
Devonperioden: Paleozoikums fjärde period, devon, kallas också för fiskarnas tidsålder. Broskfiskar (hajar), ammoniter (liknande ortoceratiter) samt lungfiskar och kvastfeningar utvecklades under devon. De första ryggradsdjuren som tog sig upp på land antas ha varit kvastfeningarna. Eftersom kvastfeningarna hade större och krafigare fenor än de andra fiskarter, kunde de till en början kravla i grunt vatten och efterhand även på torra land. På lande levde då redan olika sorters spindeldjur och insekter. Ormbunks-, fräken- och lummerskogar täckte den devoniska landytan. Utöver sporväxterna började också de första fröbärande växterna att utvecklas under devon. Uppskattningsvis utrotades ca 60% av jordklotets djur- och växtarter till följd av en stor massutrotning som ägde rum i slutet av devon.
Karbonperioden: Fräkenväxter, träd- och fröormbunkar samt lummerväxter, som kunde bli tiotals meter höga, var viktiga inslag i den karboniska vegetationen. Till följd av höga halter koldioxid i atmosfären och ett varmt klimat växte de trädlika växterna väldigt snabbt och bildade vedartade stammar. Karboniska fossilfynd tyder på att djurriket på land främst bestod av groddjur, leddjur samt jätteinsekter. Karbonperioden har fått sitt namn efter de stora stenkolsformationer som bildades då (eng. carboniferous = kolbärande). Det har föreslagits att en av orsakerna till att så stora mängder växtrester kunde avlagras och bilda tjocka stenkolslager var att det ännu inte fanns växtnedbrytande bakterier vid den tiden. De första egentliga fröplantorna utvecklades under karbon. Perioden slutade med en massutrotning då ca 30 % av alla arter dog ut, orsaken till detta antas vara att en perid av nedisningar började.
Permperioden: Under den sista paleozoiska perioden, perm, antas reptilerna (kräldjur) ha påbörjat sin utveckling. Detta skedde delvis på groddjurens bekostnad, eftersom dessa blev allt färre i antal. Vid slutet av perm uppstod arkosauriorna, en grupp reptiler som antas vara förfader till dinosaurierna och flygödlorna. Primitiva barrväxter såsom kottepalmer och ginkoer som existerar än idag som s.k. “levande fossil” utvecklades under denna period. Perm avslutades i och med en kraftig massdöd som utrotade 90-95 % av allt liv. Bland de utrotade djurarterna fanns t.ex. trilobiterna, havsskorpionerna samt flera koralldjur, reptiler och andra landlevande ryggradsdjur. Orsaken till utdöendet är fortfarande oklar. En möjlig orsak kan vara ett meteoritnedslag som inträffade i slutet av perm, en annan orsak kan vara en stor eruption av platåbasalter som ska ha ägt rum vid just den här tidpunten. Den omfattande nedisning som började under karbon och som upphörde under perm föranledde också stora förändringar i atmosfärens temperatur och havens salthalt. Detta kan vara en delorsak till det stora massutdöendet. Under perm sammanfogades dessutom alla kontinenter och bildade superkontinenten Pangea (för ca 300 Ma sedan) som nästan nådde från pol till pol. Det här har definitivt påverkat klimatet t.ex. genom att stora områden mot mitten av superkontinenten utsatts för torka och därmed ökenspridning. Också detta kan vara en delorsak till det stora massutdöendet.
Den mesozoiska eran
Eftersom dinosaurierna var det dominerande landdjuret under så gott som hela den mesozoiska eran kallas detta tidsavsnitt även dinosauriernas tidsålder. De enstaka kräldjursarterna som lyckades överleva massutrotningen i slutet av perm kom att ge upphov till huvudsakligen två grupper av dinosaurier: fågelhöftade växtätare (latin: ornithischia) samt ödlehöftade växt- och köttätande dinosaurier (latin: saurischia). De första dinosauriegrupperna som uppstod tidigt under den mesozoiska eran var avsevärt mindre än exempelvis de senare utvecklade brachiosaurierna samt den spektakulära Tyrannosaurus Rex. Dinosaurierna skilde sig från andra reptiler genom att deras lemmar var placerade under kroppen som hos däggdjuren, vilket möjliggör snabba och smidiga rörelser. Likt däggdjuren antas dinosaurierna även ha varit jämnvarma. I samband med ett asteroidnedslag för uppskattningsvis 65 miljoner år sedan dog dinosauriersläktet ut.
Under mesozoikum utvecklades även de första däggdjuren, fåglarna och blomsterväxterna. Klimatet var varmt under hela den mesozoiska eran vilket gynnade särskilt reptilerna. Det fanns inga glacierär någonstans under den här tidsperioden. Superkontinenten Pangea som bildades under paleozoikum började spricka sönder för ca 180 Ma sedan, först i de stora kontinenterna Laurasien och Gondwana (-land), senare i ytterligare delar som utgör dagens kontinenter.
Triasperioden: I början av trias bestod huvudparten av landdjuren fortfarande av grod- och kräldjur. Efterhand utvecklades växt- och köttätare på kontinenterna, fisködlor i haven samt flygödlor i skyarna. Också sköldpaddorna uppkom under trias. Mot slutet av trias uppkom också de första däggdjuren. Dessa rått- och musaktiga gnagare som sannolikt utvecklades från däggdjursliknande kräldjur antas till en början ha fortplantat sig genom att lägga ägg. Hos insekterna utvecklades den fullständiga metamorfosen (ägg – larv – puppa – vuxen). Palmväxter och ormbunkar var mycket vanliga, och också barrtäd bredde ut sig över kontinenten. I slutet av trias inträffade ytterligare ett massutdöende på planeten. Orsaken antas denna gång vara den intensiva vulkaniska aktiviteten i samband med att Pangea spricker upp.
Juraperioden: Jura är dinosauriernas och kottepalmernas tid. Också de första blommande växterna utvecklades under jura, men de var inte ännu särskilt vanliga. Flera nya dinosauriesorter utvecklades. De landlevande ödlehöftade växtätande dinosaurierna (sauropoderna) växte under trias från knappa tio meters längd till upp till 30 meter (t.ex. Diplodocus), köttätarna (theropoderna) på motsvarande sätt från fem meter upp till 12 meter (t.ex. Allosaurus). Däggdjuren förblev små under jura och påminnde fortfarande om råttor och möss. De tidiga representanterna för våra moderna fåglar som antas stå i rakt nedstigande sled från theropoderna började utveckla de första isolerande fjäderskrudarna. Troligen till följd av att Pangea fortsatte att spricka upp i allt mindre delar inträffade ett småskaligt massutdöende i slutet av jura. Av någon anledning överlevde de allra största växtätande dinosaurierna inte till kritperioden.
Kritperioden: Den tredje mesozoiska perioden, krita, anses vara den hetaste perioden på jorden sedan jordklotets uppkomst. Den kraftiga uppvärmningen av klimatet antas ha berott på att stora mängder koldioxid frigjordes i atmosfären som en följd av långvarig submarin vulkanism. Temperaturskillnaden mellan polerna och ekvatorn var betydligt mindre än vad den är idag vilket bland annat bidrog till att den subtropiska växtligheten spred sig ända till polcirclarna. I trädfossil från kritaperioden hittar man inte heller alltid årsringar eftersom tillväxten var snabb och växtsäsongen höll i sig året runt i stora områden. Också den marinbiologiska tillväxten var exeptionellt snabb under krita, ungefär hälften av jordens kända oljereservoarer härstammar från denna period. Vegetationen utvecklades mycket, framför allt tog blommande växter över efter ormbunksväxter och nakenfröiga växter. Idag finns det mer än 250 000 arter av blommande växter, därefter följer mossarterna i antal (cirka 25 000 arter). Den berömdaste dinosaurien från krita är den upp till 14 meter långa köttätande theropoden Tyrannosaurus Rex som länge ansågs vara det största rovdjuret som någonsin funnits på jorden. Karakteristiskt för T-Rex var att de hade synnerligen små framben i förhållande till de kraftiga bakbenen. Uppsprickningen av Pangea fortsatte också under kritperioden, Atlanten vidgades alltmer. I takt med att havsströmmarna började cirkulera mellan kontinenterna började klimatet så småningom att bli kallare. Avkylningen kan vara en delorsak till det stora massutdöende som inträffade i slutet av krita. Massutdöendet orsakades främst av ett asteroidnedslag på Yukatanhalvön i Mexico för ca 65 miljoner år sedan, men en annan bidragande orsak kan vara en rad kraftiga vulkanutbrott som ägde rum samtidigt. Uppskattningsvis försvann ca 75 % av jordklotets dåvarande biologiska artrikedom inklusive alla dinosaurier.
Den Kenozoiska eran
Dinosauriernas fullständiga försvinnande i slutet av krita möjliggjorde att däggdjuren kunde utvecklas från att ha varit en liten gnagarliknande art som levde i skuggan av de stora dinosaurierna till cirka 4 500 olika däggdjursarter anpassade sig till många olika förhållanden. Under kenozoikum får jorden sitt nuvarande utseende, geologiskt sett är den viktigaste händelsen att kontinenterna vandrat till sina nuvarande positioner. I början av paleogen (tertiär) då dinosauriernas välde hade upphört fanns det alltså gott om utrymme för däggdjur att utvecklas, förökas och fylla olika biologiska nischer. Mot slutet av neogen (tertiär) påminde både djur- och växtriket mycket om det nutida, och på planeten inleddes en kraftig nedkylning av klimatet, speciellt i de nordligaste regionerna.
Beroende på vilka källor som används, indelas den kenozoiska eran antingen i perioderna tertiär och kvartär (äldre indelning) eller i perioderna paleogen (66-23 Ma), neogen (23-2,6 Ma) och kvartär (den moderna indelningen). Dessa indelas i ännu mindre tidseneheter som kallas epoker.
Tertiärperioden, eller paleogen + neogen:
Den paleocena epoken, 66 – 56 Ma: Under tidig paleocen utvecklades och specialicerades de tidiga gnagaraktiga däggdjursarterna till nya grupper av däggdjur som pungdjur, hovdjur och kloakdjur. Bland fåglarna utvecklades de första ugglorna samt endel vinglösa fågelvarianter. På grund av asteroidnedslaget som inträffade i slutet av kritaperiodende fylldes atmosfören av tjocka stoftmoln, och därför hade början av epoken rätt kallt klimat. I takt med att dammolnen skingrade sig blev det paleocena klimatet allt varmare.
Den eocena epoken, 56 – 34 Ma: Under eocen utvecklades flera moderna däggdjursarter såsom valar, katt- och hunddjur, kameler, fladdermöss, mårddjur samt urhästar. Även insekterna utvecklades till att motsvara dagens arter och mångfald. Den eocena epoken präglades av stora plattektoniska förändringar. Den australiska kontinenten drev bort från den antarktiska kontinenten, en kall havsvattenström bildades runt Antarktis vilket ledde till att kontinenten kyldes ner tills där kunde bildas ett täcke av glaciäris. Laurasien sprack slutligen upp och Nordamerika och Grönland skiljdes från Eurasien i sen eocen. I samband med att Indien kolliderade med Asien inleddes också den himalayiska bergsveckningen. I epokens slutskede träffades jordklotet av en meteorit. Nedslaget orsakade åter en massutrotning inom djur- och växtriket.
Den oligocena epoken, 34 – 23 Ma: Sabeltandade tigrar, björnlika hunddjur och de första aporna utvecklades under den oligocen. Epoken kännetecknas av flera tvära klimatförändringar, medeltemperaturen sjönk i förhållande till tidigare epoker, men den var ännu högre än den är idag. I slutet av epoken uppstod glaciärer i de kallaste områdena, och istäcket på Antarktis växte nu till en enorm inladsis som kalvade enorma isberg vilka drev mot ekvatorn.
Den miocena epoken, 23 – 5,3 Ma: Livet på jorden började allt mer likna det nuvarande. Under miocen existerade redan de moderna valarna, hästarna, bävrarna, rådjuren samt kamelerna. Även de första stora aporna hade utvecklats. Bland fåglarna fanns redan bekanta arter som korpar, hönor och ugglor. Afrikas kollision med Europa och Asien avbröt den havsström som dittills hade gått runt hela jorden och jämnat ut temperaturen globalt, vilket ledde till att det globala klimatet långsamt började avkylas.
Den pliocena epoken, 5,3 – 2,6 Ma: Människans utveckling börjar på den afrikanska kontinenten. För ungefär 5 miljoner år sedan vid skiljelinjen miocen – pliocen avskiljdes våra förfäder människoaporna (hominiderna) från de övriga aporna. I takt med att skogarna glesnade och savannerna blev större lämnade de första hominiderna trädkronorna och påbörjade livet på markytan. För ca 2 miljoner år sedan använde de första afrikanska hominiderna redan primitiva redskap. Avkylningen av jordklotets klimat fortsatte under pliocen. Nord- och Sydamerika sammanbands genom Panamanäset för ca 3 miljoner år sedan förändrade havsströmmarna, den globala varmavttendistributionen försvagades och klimatet avsvalnade.
Kvartärperioden, 2,6 Ma till nutid: Kvartär har präglats av växlande klimat. T.ex. Europa har haft tre stora nedisningsperioder. För ungefär 2,6 miljoner år sedan började klimatet på jordklotet att fluktuera mellan glacialer (kalla istider) och interglacialer (varma mellanistider). Även under glacialerna fluktuerar temteraturen, de kallare perioderna kallas stadialer medan de varmare benämns interstadialer. Den senaste istiden i nordvästra Europa kallas Weichselistiden, den ägde rum för ca 115 000 – 10 000 år sedan. Kvartär kännetecknas även av människans förhållandevis snabba evolution
Den pleistocena epoken, 2,6 miljoner – 10 000 år sedan: Genom glacial erosion och sedimentation lämnade de pleistocena glaciärerna geologiska avtryck i framförallt de nordvästeuropeiska landskapen. Även det finländska landområdet fick sin nuvarande utformning i samband med den senaste istiden i slutet av pleistocen. Under glaciärisens tillväxtskede sönderdelade och omformade ismassorna den underliggande berggrunden samt förflyttade gamla jordar och sedimentlager till andra platser. I samband med isavsmältningen bildades grovkorniga isälvsavlagringar samt finkorniga issjö- och ishavsavlagringar. I slutskedet av glacialen var det framsmälta landskapet till en början vegetationsfritt. Så småningom invandrade mossor, lavar, gräs och dvärgbjörkar samt djurarter som mammutar, jättehjortar, bisonoxar, och ullhåriga noshörnignar. I takt med att klimatet blev varmare i slutskedet av den senaste istiden dog mammutarna samt en stor del av de övriga jätteväxtätarna så småningom ut. Den moderna människa, Homo sapiens, tros ha utvecklats i Afrika för cirka 200 000 till 100 000 år sedan. Tillsammans med neandertahlmänniskan Homo neanderthalensis spreds H.sapiens till Centraleuropa för ca 35 000 år sedan.
Den holocena epoken, inleddes för 10 000 år sedan: Den senaste epoken Holocen inleddes i slutet av Weichseltiden, beroende på källan någon gång mellan 11 600 och 10 000 år sedan, och den fortsätter än idag (dock har holocen redan föreslagits vara över och en ny epok, antropocen, inled. Holocen, som även kallas postglacial tid, karakteriseras av den moderna människans snabba utveckling och framsteg såsom den neolitiska revolutionen (jordbrukets utveckling), industrialiseringen samt urbaniseringen och kulturens blomstring.
Antropocen (inofficiell term, inleds i.o.m. industrialiseringen på 1800-1900-talet): Man har föreslagit att den atropocena epoken inleddes i och med att människans påverkan på naturen har vuxit sig stor. Någon exakt definition har ännu inte godkänts.
Massutdöende idag
Många av de geologiska tidsavsnitten slutade med massutdöenden. Det första som dyker upp i minnet när man hör ordet massutdöende brukar vara den mesozoiska världens och dinosauriernas utdöende som antas ha förorsakats av att en asteroid träffade jorden. Mycket ofta förorsakas dock massutdöenden av kontinentförskjutningar och/eller perioder av nedisning vilket sakta förändrade arternas levnadsområden och skapade ogynnsamma förhållanden för artens utveckling. Även om det verkar ha förekommit massutdöenden vid slutet av nästan varje geologisk era måste vi komma ihåg tidsskalan. En era kunde pågå i tiotals miljoner år så utdöenden skedde verkligen inte ofta. Massutdöendet i slutet av perm är det mest omfattande som skett hittills i livets historia, så mycket som 95 % av arterna gick den gången förlorade. Det har skett massutdöenden av olika storlek, varav det senaste pågår just nu.
Enligt en del uppskattningar försvinner tiotals arter från världen varje dag. I den här takten kommer vi att uppnå perm-massutdöendets omfattning på några hundra år. Vi lever alltså för närvarande i den största massutrotningen i jordklotets historia.
