Östersjöns historia

Redaktör: Cecilia Aarnio. Efter Anu Hakalas artikel Itämeren historia.

Baltiska issjön

Den första Östersjöfasen kallas Baltiska issjön, och formades efter Weichselistidens yngsta isframstöt för ca 15 000 år sedan. Issjön präglades av en stor vattentillförsel från såväl den avsmältande glaciärisen som från många stora floder som mynnade ut i sjöområdet.

Den uppdämda Östersjöbassängens vattennivå var i genomsnitt ca 25 meter högre än den dåvarande globala havsnivån. Issjöns enda utlopp mynnade via det danska sundet ut i Atlanten. I takt med att inlandsisen smalt växte den Baltiska issjön och täckte småningom hela Finska viken och delar av Ladoga.

Salpausselkä-ryggarna formades i samband med att istäcket successivt drog sig tillbaka. Med hjälp av isälvsdeltan som bildades intill randbildningarna har den Baltiska issjöns vattennivå kunnat uppskattas på senare tider.

Det Baltiska issjöstadiet upphörde sannolikt för ca 11 500 år sedan i samband med att en passage mellan glaciärfronten och berget Billingen, i mellersta Sverige, öppnades. Det relativt breda utloppet öppnades väldigt snabbt vilket bidrog till att Östersjöbassängens vattenyta sjönk 25 meter på drygt 1,5 år.

Yoldiahavet

Den Baltiska issjön övergick i Yoldiahavet i samband med det drastiska flödet som fick Östersjöns nivå att sammanfalla med havsnivån. Klimatet ändrade snabbt då kallperioden, som varade under yngre Dryas (Weichseltidens sista kallperiod), upphörde. Temperaturen steg kraftigt på norra halvklotet till och den holocenska interglacialen inleddes. Förbindelsen mellan Östersjöbassängen och det öppna havet växte i takt med att glaciärkanten drog sig tillbaka över centrala Sverige. Saliniteten steg vilket möjliggjorde den saltvattenkrävande ishavsmusslans, Portlandia (Yoldia) arcticas, spridning till Östersjön.

Ancylussjön

Den tredje östersjöfasen, Ancylussjön, inleddens för ungefär 10 800 år sedan i samband med att hela Östersjöns vattennivå steg drastiskt. Billingeutloppet täpptes igen till följd av landhöjningen och Östersjöbassängen dämdes än en gång upp över havsnivån. Ancylussjön har fått sitt namn efter den sötvattenkrävande skålsnäckan Ancylus fluviatilis som spred sig i Östersjön alltefter att vattnets salinitet sjönk. Acylussjöns vattennivå var som högst för ca 10 700 år sedan. En transgression på minst 20 meter hade skett sedan fördämningen. Ancylustransgressionen avtog emellertid snabbt, för ca 10 300 år sedan, då ett nytt utlopp via det Dansk-Tyska området öppnades och Östersjöns vattennivå sjönk ner till havsytans nivå igen.

Delar av Fennoskandien var ännu isbelagda i början av Ancylusstadiet och Torneodalen exponerades först 800 år senare, dvs. för 10 000 år sedan.

Littorinahavet

Isavsmältningen i början av holocen hade skett väldigt snabbt och endast små delar av den Skandinaviska glaciären fanns kvar då Littorinastadiet inleddes. Den globala havsnivån steg ändå successivt på grund av de återstående Nordamerikanska och Antarktiska glaciärernas avsmältning.

För ca 9 800 år sedan övergick Ancylssjön i Littorinahavet i samband med att stora mängder havsvatten strömmade in i Östersjöbassängen till följd av de växande världshaven. Namnet till det fjärde Östersjöstadiet kommer från strandsnäckan Littorina littorea som invandrade till Östersjön då saliniteten var som högst. Littorinatransgressionen kulminerade för ungefär 8 000-7 000 år sedan då havsnivån i Östersjön var några meter högre än den nuvarande. Sedan dess har havsytan sjunkit i långsam takt till följd av landhöjningen. Saliniteten är inte lika hög i Östersjön idag eftersom saltpulserna från havet inte är tillräckliga.

Bilder: Matti Saarnisto, Olli Sallasmaa ja Harri Kutvonen, GTK