Jordens superkontinenter

Redaktör: Cecilia Aarnio. Efter Ari Brozinskis artikel Maan supermantereet.

Under jordklotets geologiska historia har tre stora superkontinenter bildats till följd av kontinentaldriften. Den senaste storkontinenten, Pangea, formades för drygt 500 miljoner år sedan då jordklotets samtliga kontinenter samlades till en enhetlig superkontinent. Tidigare superkontinenter är Rodinia, för ca 1000 miljoner år sedan, och Columbia som bildades för ca 1900 miljoner år sedan.

Eftersom informationen är begränsad är det svårt att ingående studera forna superkontinenter och deras existens för tusentals miljoner år sedan.

Ur (~3000Ma)

Jordklotets första stora anhopning av kratoner (= stabil del av kontinentalblock som inte har varit utsatt för betydlig deformation sedan prekambrium), Ur, bildades för ca 3000 miljoner år sedan och existerar delvis än idag. Ur var uppbyggd av fyra kratoner och omfattade delar av nuvarande Sydafrika, Indien och Västaustralien.

Kratonernas ålder och andra geologiska ledtrådar visar att den forna kontinentens samtliga kratoner har bildats samtidigt i samma miljö. Ur växte, för ca 2500 miljoner år sedan, till följd av att nya kratoner förenades med området.

Arctica och Nena (~2500Ma)

Kontinenten Arctica började byggas upp, geologiskt sett, strax efter att Ur hade bildats och omfattade sköldområden av nuvarande Kanada, Sibirien och Grönland. Kontinenten har fått sitt namn tack vare att Ishavet (på engelska Arctic Ocean) växte fram mellan Sibirien och Nordamerika då Arctica bildades. I och med att flera sköldområden från Sibirien, Grönland, Nordamerika och Östantarktis samt att Baltica (kratoner från nuvarande Balticum och Ukraina) förenades med Arctica, växte kontinenten, för ca 1800 miljoner år sedan, och fick namnet Nena.

Atlantica (~2100Ma)

En samling kratoner, främst tillhörande nordöstra Amerika och nordvästra Afrika, stabiliserades för ca 2100 miljoner år sedan och formade kontinenten Atlantica. Såsom namnet redan antyder, växte Atlanten fram tvärs genom kontinenten då den sprack upp.

Columbia (~1900Ma) – den första superkontinenten

Jordklotets första superkontinent kallas antingen Columbia, Hudsonland eller Capricorn, beroende på vilken litteratur man väljer att läsa. Namnet Columbia, som vi använder i denna artikel, introducerades år 2002. Exakt när Columbia bildades är svår att bestämma, men man tänker sig att det skedde för ungefär 1900 miljoner år sedan då Ur, Nena och Atlantica slogs ihop till följd av kontinentaldriften.

På Columbias östra sida fanns en riftzon där kontinentalplattor drev isär från varandra samt en kontinental kollisionszon där plattorna kolliderade. Längs superkontinentens västra sida sträckte sig emellertid en lång subduktionzon.

För ca 1600-1400 miljoner år sedan började bland annat Atlantica och Nena driva isär från varandra vilket gjorde att superkontinenten spjälktes upp.

Rodinia (~1100Ma) – den andra superkontinenten

Jordklotets andra superkontinent, Rodinia.Jordklotets andra superkontinent har fått sitt namn från det ryska ordet “rodina” som betyder fosterland. Rodinia bildades uppskattningsvis för drygt 1000 miljoner år sedan i samband med en tillväxt av Atlantica samt en fusion mellan Ur och Nena. Förutom Atlantica, Ur och Nena omfattade Rodinia andra kontinenter såsom Östantarctica (nuvarande Sydkina) som var placerad mellan Ur och Nena.

Det föreligger viss oenighet gällande hur kontinenterna var placerade inom Rodinia. I en modell omgavs Nena av Ur och Östantarctica i väster, Sibirien och Baltica i norr samt av Atlantica i öster.

Kännetecknande för Rodinia är Grenville-orogenesen som sträckte sig tvärs genom superkontinenten på två ställen; mellan Nena och Atlantica i öst samt mellan Nena och Ur i väst. På basis av paleomagnetiska data varade superkontinenten, geologiskt sett, en väldigt kort tid (några hundra miljoner år). Kontinenten Gondwana bildades i samband med Rodinias uppsprickning. Andra delar av Rodinia växte samman och formade det Panafrikanska orogena bältet som vi nuförtiden kallar Afrika.

Pangea (~300Ma) – den tredje superkontinenten

Ungefär 800 miljoner år efter Rodinias uppsprickning drev litosfärplattorna åter en gång ihop för att bilda den senaste superkontinenten, Pangea, inklusive östra och västra Gondwana.

Splittringen av Rodinia ägde troligtvis rum på två ställen; mellan Atlantica och Nena samt mellan Nena och Ur. Med andra ord lösgjorde sig kontinentalplattorna från varandra i samma områden där Grenville-orogenesen tidigare hade ägt rum. Atlantica, som innehöll Urs ca 3000 miljoner år gamla kratoner, formade huvudsakligen Östgondwana som omfattade delar av nuvarande Nordindien och nästan hela Australien. Västgondwana som bestod av nästan hela nuvarande Afrika och Sydamerika formades av den andra lösgjorda delen. Den resterande delen som inte bildat Öst- eller Västgondwana kallas Laurasien och omfattade hela nuvarande Nordamerika, Grönland, Baltica och Sibirien. Östra och västra Gondwana förenades till den stora kontinenten Gondwana för ca 600-500 miljoner år sedan.

Gondwana och Laurasien utgjorde den största delen av Pangea som nådde sin största storlek för dryga 300 miljoner år sedan. Kontinenterna fick sina bestämda platser i Pangea till följd av att Atlantica roterade och kolliderade flera gånger med närliggande landmassor då den bildade Östgondwana.   

Framtida superkontinenter (~250 Ma år framåt i tiden)

Tack vare plattektoniken befinner sig litosfärplattorna i ständig rörelse. Stundom kolliderar plattorna med varandra och bildar sammanhängande landmassor, superkontinenter, varefter de sedan skingras för att bilda nya formationer.

I och med att Nord- och Sydamerika förflyttar sig västerut, till följd av att Atlanten ständigt breder ut sig, kommer följande superkontinent sannolikt att bildas i samband med sammankomsten av Asien och Amerika. Om ca 250 miljoner år kommer den framtida superkontinenten uppskattningsvis att omfatta över 90 % av jordklotets landmassa.

Källor:

Condie, K. C. 2002: Breakup of a Paleoproterozoic Supercontinent. Gondwana Reasearch 5: 41-43.

Evans, D.A.D. 2006: Evidence for pre-Pangean supercontinents, and the search for accurate reconstruction. Report S-46: 19-24. Institute of Seismology, University of Helsinki.

Maruyama, S., Santosh, M., Zhao, D. 2007: Superplume, supercontinent, and post-perovskite: Mantle dynamics and anti-plate tectonics on the Core—Mantle Boundary. Gondwana Research 11: 7-37.

Rogers, J. W. 1996: A History of Continents in the Past Three Billion Years. The Journal of Geology 104: 91-107.

Rogers, J. W. ja Santosh, M. 2002: Configuration of Columbia, a Mesoproterozoic Supercontinent. Gondwana Research 5: 5-22.

Rogers, J. W., Santosh, M. 2003: Supercontinents in Earth History. Gondwana Research 6: 357-368.

Roy, A. B. 1999: Assembly and Breakup of Supercontinents. Resonance 42-48.

Tohver, E., D’Agrella-Filho, M. S., Trinhade, R.I.F. 2006: Paleomagnetic record of Africa and South America for the 1200–500 Ma interval, and evaluation of Rodinia and Gondwana assemblies. Precambrian Research 147: 193-222.