Anna Johnson, april 2022. Baserad på artikeln Metamorfisten kivien luokittelu av Mikko Turunen

Stenar som förändras

Metamorfa bergarter bildas genom omkristallisation av existerande bergarter, de omvandlas eller metamorfoseras under inverkan av höga temperaturer och/eller högt tryck. Metamorfos sker alltid i fast tillstånd, om bergarten smälter kommer den i stället att bilda en magmatisk bergart.

Olika typer av metamorfos:

• Kontaktmetamorfos – högtemperaturmorfos i ett begränsat område, förorsakad av en närliggande het magmatisk kropp
• Kataklastisk eller dynamisk metamorfos – sprickbildning och deformation i ett begränsat område i samband med förkastningszoner
• Impaktmetamorfos eller chockmetamorfos – omvandling av berget vid ett meteoritnedslag, extremt högt tryck och temperatur i ett begränsat område
• Regionalmetamorfos – högt tryck och hög temperatur t.ex. i samband med bergskedjeveckning, sker i ett utbrett område
• Statisk metamorfos eller pålagringsmetamorfos – liknar eller övergår i regionalmetamorfos, sker i djupt liggande delar av stora sedimentkomplex

Antalet metamorfa bergarter är stort eftersom varje magmatisk och sedimentär bergart kan övergå i ett stort antal olika metamorfa bergarter. Utgående från ursprungsbergarten talar man om ortobergarter när det gäller metamorfoserade magmabergarter, och parabergarter när ursprunget är en sedimentär bergart. En gnejs som härstammar från en magmatisk bergart, t.ex. en granit, kallas följaktligen för en ortognejs, medan en paragnejs har bildats genom metamorfos av en sedimentär bergart, t.ex. en gråvacka.

Metamorfa bergarter kan klassificeras och namnges enligt struktur, sammansättning, metamorfostyp eller efter ursprunglig bergart. Den enklaste indelningen är att notera huruvida den metamorfa bergarten har en lineär eller skiffrig struktur eller om den är massiv. En annan strukturell klassificering är att dela in metamorfa bergarter i gnejs, skiffer, hornfels eller marmor.

I finkorniga metamorfa bergarter kan man hitta enskilda mineral med fullt utvecklad kristallform, sk. porfyroblaster. De uppträder tydligt som upphöjda kristallkorn på bergarternas vittringsytor. Vanliga mineral som bildar porfyroblaster är t.ex. granat, andalusit och staurolit. De är hårda och motståndskraftiga mineral och vittrar därför inte bort lika snabbt som den omgivande mjukare bergarten.

Metamorfa bergarters kännetecken:

• Kristallina
• Silkesglans (glimmerrik)
• Parallellstrukturer, orienterade mineralkorn och lager
• Inga håligheter, mycket täta
• Inga fossil
• Mjuka eller rundade vittringsformer

Metamorfa bergarter

Gnejs är mycket vanligt i Finlands berggrund. Mineralsamansättningen hos gnejsen avgör vilket namn den får. En granitgnejs är strukturellt orienterad metamorf bergart som utöver kvarts och plagioklas innehåller biotit och ibland kalifältspat. Ådergnejs karaktäriseras av alternerande ljusa och mörka band som är parallella med bergartens förskiffringsplan. En gnejs som innehåller hornblände kallas för hornbländegnejs. Glimmergnejs är till sin struktur en svagt skiffrig gnejs vars mörka mineral till största delen består av biotit. Utöver biotit innehåller glimmergnejs ofta fältspat, kvarts och muskovit. Mängdförhållandet mellan de olika huvudmineralen kan dock variera avsevärt. Beroende på mineralsammansättningen varierar glimmergnejsens färg från grå till svart.

Granulit är en metamorf bergart som formats vid högre temperatur och tryck än en vanlig gnejs. Den innehåller granat i stället för biotit. Huvudmineral är fältspater och kvarts. I norra Lappland finns det ett stort område med granulit.

Migmatit är en heterogen blandbergart där en yngre ”dottersmälta” trängt in i en äldre moderbergart. Den nya smältan som i regel är granitisk till sin sammansättning är bildad ur den äldre bergarten (ofta en gnejs) genom uppsmältning. En ådergnejs kan ibland kallas migmatit, då den ser ut som en gnejs med granitådror i. Även t.ex. rinnande eller molniga strukturer är vanliga.

Glimmerskiffer är en metamorf bergart som huvudsakligen består av glimmermineral och kvarts. Ursprunget är i regel en lerrik sedimentbergart. Glimmerskiffrar med rak och snygg klyvning används t.ex. som material till trädgårdsgångar. Fyllit är en skifferbergart med lägre metamorfosgrad än glimmerskiffer, den är finkornig och består av glimmermineral och kvarts. Fyllit är oftast svart och har en mycket välutvcklad skiffrighet. Därför bryts mycket fyllit i Finland för användning som plattor i stengångar och trädgårdsbeläggningar.

Svartskiffer är en metamorf bergart som påminner om glimmerskiffer och fyllit. Svartskiffer innehåller rikligt med grafit och sulfider. I Finland hittar man svartskiffer i Lappland, Kajanaland och Norra Karelen.

Marmor är kalcit eller dolomit som metamorfoserats och blivit kristallin. Även andra karbonatrika bergarter som tack vare sin hårdhet och polerbarhet kan användas som byggnadssten eller till skulpturer kallas ofta för marmor. Ren marmor är vit, men även svarta, gråa, gulaktiga, rödaktiga och grönaktiga varianter förekommer.

Kvartsit består nästan uteslutande av kvarts och bildas då sandsten metamorfoseras. Kvartsit är vanlig i östra och norra Finlands berggrund. Den är hård och står bra emot vittring vilket leder till att kvartsitmassiv ofta bildar topografiska höjder i det omgivande landskapet (t.ex. Koli och Vuokatti).

Amfibolit är en bergart som vanligtvis bildas då basaltiska lavor eller tuffer metamorfoseras. Den bildar en mörk och mafisk bergart som i huvudsak består av hornblände och plagioklas, ytan ser ofta ut som en sockrig blandning av små ljusa och mörka korn. Bergarten är rätt vanlig i Finland.

Täljsten består i huvudsak av talk och karbonater och är en mjuk, grå eller grönskiftande metamorf bergart. Den är lätt att bearbeta med t.ex. kniv, därav namnet. Täljsten har en mycket bra värmelagringsförmåga och används därför ofta för att bygga kaminer. Det mest kända täljstensbrottet i Finland är Nunnanlahti i Juuka, Norra Karelen.

Serpentinit är en metamorf bergart som i huvudsak består av serpentinmineral. Serpentiniter är främst omvandlade olivinrika bergarter, de innehåller ofta också kromit eller nickelrik magnetkis, och i samband med serpentiniter kan man ofta hitta betydande krom- och nickelmalmfyndigheter.

Grönskiffer är en kloritrik bergart som genomgått lågtemperaturmetamorfos. Den är ofta grönskiftande vilket har gett den dess namn. De vidsträckta lappländska grönskifferfyndigheterna är i huvudsak omvandlade mafiska lavor och tuffer.